Camera Obscura är inga divor som ridit fram på någon gräddfilsliknande hype. Ändå är bandets sångerska sen den regniga dag då Musiceye har stämt träff med henne. Ursäkten är dock inget annat än oemotståndligt ordinär.

     – Förlåt, men jag hade inga rena kläder så jag var tvungen att åka hem till en kompis och tvätta, säger Tracyanne Campbell och sätter sig ner.

Vi befinner oss på det eftermiddagsglesa men barnvagnstäta nöjespalatset Hornstull Strand och ursäkten framförs på avväpnande skotska. ”R:en” rullar, ”o:na” dras ut och allting är förlåtet. Turnén har pågått i åtta dagar och i kväll står Stockholm på tur. Innan året är slut ska Camera Obscura ha besökt Europas varje avkrok och därtill även hunnit med en kortare turnévariant på andra sidan Atlanten. Det låter onekligen tajt och mina fördomar om livsstilens beslöjade nycker känns genast föråldrade. Tracyannes verklighet tar ögonblickligen ner mig på jorden.

     – Höjdpunkten är när jag får tvätta och känna någon form av huslig kontroll, något jag annars kan sakna eftersom jag är en ganska hemkär person. Tyvärr är jag ju hemma så sällan nu för tiden.

”Hemma” är i det här fallet Glasgow, en förhållandevis liten plats på jorden vars existens ändå tacksamt hyllas av musikälskare från när och fjärran. Staden har nämligen lyckats klämma ur sig akter som Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Belle & Sebastian, Franz Ferdinand och nu senast, överälskade Glasvegas. Det var också där Camera Obscura bildades för omkring 13 år sedan.

Koppling till Sverige
Efter diverse lågmält distribuerade singlar, samt två fullängdare, fick det ömsom femmanna-, ömsom sexmannastora bandet vad som måste beskrivas som deras första och fortfarande största hit. Året var 2006 och låten ”Llyod, I’m Ready to be Heartbroken” utsattes för allsång av flickor i prickigt och pojkar i stuprörsjeans världen över. Framgången med skivan ”Let’s Get Out of This Country” förde med sig att bandet inte längre behövde färdas under den alternativa scenens radar, men den innebar också att bandets särskilda relation till Sverige offentliggjordes. För mannen som slutligen lyckades förmedla skottarnas egensinniga mix av tät men delikat stämning var ingen mindre än den mytomspunne musikern Jari Haapalainen. Tracyanne förstärker med nöje den beundrade bilden av den svenska demonproducenten som tvingade Camera Obscura till en potentialtopp.

­     – Jari kom in i studion och sa ”Ok, kör”. Om han inte gillade vad han hörde lät han oss också veta det. Men han gjorde allting med en sådan passion och med ett sådant engagemang att det kändes som att han var en i bandet. Det är inte många producenter som går in för det så pass mycket.   

Föreningen mellan de två parterna visade sig alltså vara så lyckad att Camera Obscura förra året återigen lade fortsättningen av karriären i The Bear Quartet-gitarristens händer. Resultatet blev ”My Maudelin Career”, ett album som släpptes i april i år. Trots att bandet ställdes inför den utmanande uppgiften att följa upp framgångarna från tre år tidigare, tycker inte Tracyanne Campbell att ”tufft” är rätt ord för att beskriva processen.

     – Nej, det var inte en svår skiva att göra, men jag vill heller inte påstå att det var lätt. Snarare kändes det bara som ett naturligt steg att skriva just de här låtarna.

Motvilligt stämplade
Men oavsett hur mycket blod, svett och tårar som krävdes under resans gång är Tracyanne väldigt noggrann med att understryka vissa saker. Som att hon och de andra i bandet ständigt strävar efter att lämna bekvämlighetszonen bakom sig. Eller att hon är trött på att höra begreppet ”mognad” från recensenter och andra. När jag påpekar hur ofta ordet förekommer i samband med den fjärde plattan rycker hon lojt på axlarna. Hon lyckas dessutom med konststycket att vara både bedårande och genomcynisk på en och samma gång.

     – Jag förstår inte varför de skriver sådant. Det är klart att vi har mognat, gör inte alla det med tiden? Jag får ofta känslan av att musikjournalister egentligen inte lyssnar, att de bara återanvänder klichéer och säger sådant de förväntas säga. Jag menar, har man en paragraf eller två att fylla i en tidning så kan man väl lika gärna uttrycka något nytt?

Är man införstådd med bandets benämningshistorik är sångerskans milda aggressioner förståeliga. Många är de som har avfärdat bandets fina ljudbild som twee pop – indiepoppens lättsamma lillasyster. Att avfärdas som naivt söt när man i själva verket försöker förmedla en vuxen människas dilemman, skulle förmodligen irritera vem som helst.

     – Flera gånger har jag anklagats för att skriva barnsliga sånger och texter. Kanske är det jag som inte är tillräckligt självmedveten, men samtidigt tror jag nog inte att det är där felet ligger. Jag tycker inte alls om tanken på att människor där ute går runt och tror att min musik är någon form av kasserbar tonårspop.

När jag frågar varför hon tror att de har fått den stämpeln svarar hon att hon inte har någon aning.

     – Men det är absolut ingen komplimang. Min uppfattning av begreppet är att det handlar om oseriös musik, och det vi gör är allt annat än oseriöst. Ok, jag låter ledsen när jag sjunger, men det är inte detsamma som att vara barnslig.

Svarta tankar
Tracyanne har absolut rätt. Hon låter infernaliskt sorgsen i var och en av sina låtar. Är det för att det inom musikvärlden är tråkigt att vara glad månntro? Själv påstår hon att hon gärna skulle vara glad om hon kunde, men att hon helt enkelt är mycket mer benägen att ha svarta tankar.

     – Missförstå mig rätt, jag är inte bekväm med att gå runt och säga att det är underbart att bara ledsen. Jag försöker tänka optimistiskt eftersom det inte finns någon mening med att älta. Fast å andra sidan, jag känner mig aldrig så inspirerad som när jag är lite låg.

Hon vidhåller att en ihållande låghetsnivå är en gynnsam faktor i kreativa sammanhang, plus att det är ett utmärkande drag för alla från hennes hemtrakt, samt även för svenskar. Troligtvis är det en av anledningarna till att allt hon ser har ett välbekant skimmer över sig så fort hon går ut på den svenska huvudstadens gator. Kanske är det så simpelt som det besläktade klimatet, kanske behövs fler förklaringar. Men en sak är säker - Tracyannes Campbells personliga koppling till Nordens Venedig medför inte enbart fördelar. En dag som denna innebär det också ett extra lager nervositet. 

     – När jag spelar här är jag faktiskt lite rädd, det är ungefär som att spela i Glasgow, säger hon och drar kappan lite tätare omkring sig.

Om några timmar förväntas alla småbarnsföräldrar ha lämnat Strand och klientelet i stället bestå av storögda fans. De som är nya på plats kommer sannolikt att titta lika mycket på restaurangens jättelika väggmålningar i naivistiska mönster som på den blyga sångerskan. På en av pelarna hänger en affisch som meddelar om ställets kommande gäst-dj:s. Tracyannes vän tillika Taken by Trees-aktuella Victoria Bergsman är en av dessa. Självklart måste jag fråga om det var hos Victoria som hon tvättade.

     – Ja. Och tvätten är säkert torrt nu, säger hon med ett förläget leende.

Bäst att låta sångerskan i Skottlands allvarligaste snällband glida ut i regnet för att hämta sitt klädbyte. Vi vill inte att hon ska vara skyggare än vanligt när hon senare kliver upp på scenen inför sin andra hemmapublik.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från