Det är ok, du kan sluta låtsas nu. Jag vet att du har gjort det. Vi har alla gjort det, jag med. Dansat hårt, fort och oväntat hängivet till ”den där vampyrlåten” vill säga. Den, liksom resten av Markus Krunegårds solodebut, levererades 2008 med en sådan frenesi att det till slut var ohållbart att stå i ett hörn och spela svår. Knappt ett år senare har halvfinnen från Sveriges Peking uppenbarligen drabbats av hybris. Hur förklarar man annars det arenarock-osande draget att släppa två skivor på en och samma dag?
     För att ”Prinsen av Peking” och ”Lev som en gris dö som en hund” är allt annat än ett fatalt karriärdrag. För att de två skivorna är som ett oskiljaktigt brödrapar där den ene är äldre och snajdig, den andre yngre och stormig. För att tillsammans har de allt som slutligen fick oss att krokna då han publicerade sitt musikevangelium förra året – de omedelbara arrangemangen, den svarta humorn, värmen och en textbehandling så imponerande att en masteruppsats på ämnet inte känns helt otänkbar. Men varför då bara en 4:a? Enkelt.
     För hur fluffigt hänförd jag alltjämt låter, har jag trots allt invändningar. Jag tycker till exempel att den beryktade Mauro Scocco-injicerade första skivan har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Emellanåt blir det för tajt, för sminkat, för medvetet omedvetet allsångsvänligt. När en liten kvinnokör kommer in som refrängförstärkare i låten ”Trelleborg-Travemünde-Världen” ser jag faktiskt rött. Är det bara jag som hör Tomas Ledin-klockorna ringa varnande?

Om man däremot ser ”Prinsen av Peking” som en inledande akt i ett 26 låtar långt samtidsepos blir upplevelsen en annan. När storebror leker rocker, lyckas lillebror faktiskt vara det. ”Lev som en gris..” är ruffig, gapig och full av spretande krokar som häktar tag. Det är i spår som ”Fel på hjärnan”, ”Livet är människans bästa tid” och ”Sommaren står och väger” som upphovsmannens berömda nerv synliggörs på riktigt.
     Det är också först då vi inser att han aldrig ens har försökt ge sken av att vara coolare, bättre, mer lyckad än någon av oss andra. Markus skakar i sin uppriktighet, hur påhittad den nu än är. Det är det som gör honom så stor och så omöjlig att förbise. Oavsett om han enligt vissa släpper ett album för mycket eller inte.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från