Houstonrapparen Z-Ro är inne i en musikaliskt drog-era just nu. Det nya mixtapet "Cocaine" är en uppvärmning inför studioalbumet "Heroin" som är en uppföljare till 2008 års "Crack." Och den här gången sparar Z-Ro inte på krutet, förlåt kokainet: mixtapet består av 34 låtar som är utspridda över två cds.

Det är framförallt två saker är typiska för Z-Ros musik: smärta och ”asshole-ness”. Han är ett självutnämnt asshole och han delar gärna med sig av sina innersta tankar. På "Cocaine" serveras en mix med hälften arrogans och hälften självrannsakan. Stilmässigt så växlar han mellan en mullrande mörk rappstil och stämningsfulla sångrefränger. På låten "We Don’t Speed" levererar han en, med hiphopens standard, väldigt resonerande vers, där han frågar sig varför han alltid lyckas bli offer för polisens bilkontroller. Han tar bland annat hänsyn till Barack Obamas presidentpost, svartas höga brottstatistik och sin egen fysiska framtoning. Stand-Out-låten på "Cocaine" heter "Denzel Washington" och gästas av Chammillionaire (låtnamnet syftar till de båda rapparnas coolhet, som enligt de själva överträffar den stenrike skådespelarens). När två av Houstons mest skönsjungande rappare stämmer upp i en duett och tävlar om vem som kan leverera den mest gungande refrängen så blir resultatet givetvis förträffligt. Till skillnad från de flesta av dagens rapp-samarbeten så känns låten som ett riktigt samarbete. De båda rapparna måste nästan ha träffats i en studio när de spelade in låten (något som är ovanligt idag).

En generell regel för mixtapes är att de är en tummelplats för mediokert material. Z-Ros mixtape innehåller 34 låtar, så självklart är inte allt bra eller genomarbetat. Vissa låtar känns halvfärdiga, några gästrappare är bleka och ljudkvaliteten är stundtals riktigt kass. Detta gör att jag, trots alla mixtapets höjdpunkter, känner att jag inte kan ge något av de högre betygen. Det finns otroligt mycket hjärta i Z-Ros sång och rapp, men kvalitet går som bekant före kvantitet. Om han hade skalat ned materialet till 15 låtar så hade "Cocaine" kanske varit årets mixtape.  Som det är nu så fungerar det som riktig kokain – bäst i små doser. 

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från