Grimeartisten Lucy Loves debutalbum ”Streetbillion” har hyllats i hemlandet Danmark. Hon har vunnit danska P3-guld för Årets Experiment och på Roskildefestivalen rev hon av en bejublad show som fick musikkritikerna att gå i taket.  

Nu tänker Lucy Love erövra Sverige med sin hårda, knivskarpa och funkiga mix av grime, UK-garage, dub och elektronisk musik.

Ett helt koncept
Lucy Love är inte bara rappare, hon är ett helt koncept. Kläder, scenografi och videor, allt följer ett visst mönster och är noga genomtänkt.

– Folk borde jobba mer på sin image som artister, för att ge publiken det där extra, det spektakulära, säger Lucy Love på klingande lundaskånska över telefonlinjen från Köpenhamn.  Jag gillar att köra på en overkill-stil, att krydda med extra allt.

Vid sin sida har hon dj:n och veteranen Yo Akim, som gör beatsen och remixar hennes låtar.  Han är en ”gammal råtta”, som Lucy själv uttrycker det, på UK-garage/grime-scenen. Tillsammans med managern Kettil Myrstrand har de skivbolaget Superbillion records. Debutskivan, ”Superbillion” som ligger på deras egen etikett, släpptes i Danmark i våras och den 14 oktober är det dags för släpp i Sverige. Dansk press har gett henne genomgående bra recensioner, något som Lucy inte är förvånad över själv.

– Inte för att vara kaxig, men jag fick de recensioner jag hade väntat mig, säger hon och skrattar. Jag själv tycker att skivan är så fet, så när vi gick ut med den i pressen var jag inte orolig för reaktionerna.

Ny genre
Grime är en relativt ung genre med sitt ursprung i England. I Danmark är den än så länge närmast obefintlig. Det är på grund av grimens nytänk som Lucy Love själv föll för den. Till skillnad från hiphopen finns det många kvinnliga grimeartister, Lady Sovereign, Shystie och Lady Fury för att nämna några. 
     Lucy Love tror att det kan bero på att genren är så pass ung, och att kvinnorna har varit med från början och vågat ta den platsen. De är inte rädda för att göra fel, de bara kör.

– Grime har inget bibliotek där det står hur saker ska låta, säger hon. Det är en genre som växer och utvecklas hela tiden. Grimeartister vågar tänja på gränserna och testa nya grejer. Det är fett, tycker jag.

Lucy Love rappar på engelska (hennes mamma är från södra London) men säger själv att hon struntar i slang och att låta som om hon själv vore från England. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Den första singel ”Daddy Was A DJ” är en electro- och clubbeat-doftande hyllning till hennes pappa som jobbade som dj när han var ung. I låten ”No VIP” dissekerar hon kändishysterin och artisters vilja att bli sedda hela tiden, till vilket pris som helst.

- Jag vill slå ett slag för dem som tröttnat på vip-listor, bling-bling och allt det där, säger hon. Stjärnor som Britney eller Eminem, de står ju inte för någonting. Deras budskap är skit. Jag vill rappa för dem som är annorlunda, de som gör sin egen grej.

Om du vill se Lucy Love köra sin grej ska du bege dig till klubb Mash Up International i Uppsala idag, den 9 oktober, eller till Ljudfesten på Kägelbanan i Stockholm, imorgon, lördag den 10 oktober.  

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från