En rappares dilemma: Ska man fortsätta göra låtar om att festa natten lång och hänga i centrum, trots att man själv inte längre befinner sig i det stadiet i livet? Eller kan man rappa om familjeliv och åldersnoja? Musiceye träffade Ison och Fille för att prata om deras karriär, kommande skivan och hur det är att åldras som hiphopartist.

– Allt gick så fort, säger Fille. Plötsligt fick vi spela in i Latin Kings studio och få våra låtar mixade på riktigt. Och vi åkte till så många nya ställen. Hade det inte varit för musiken hade jag nog inte kommit till Uppsala ens.

Fille berättar om när han tillsammans med Ison skivdebuterade på samlingsskivorna ”Den svenska Underjorden” och ”Ordkrig” med låtarna ”Förstå”, DB – kväll” och      ”Skiter i”. Då befann sig svensk hiphop i sin absoluta peak och skivbolagen stod i kö för att signa nya rappare till sitt stall. 
     När vi bläddrar igenom konvolutet från ”Den svenska Underjorden” där alla de medverkande artisterna finns representerade med varsin bild, kan man onekligen påstå att Ison och Fille är två av de rappare som det har gått bäst för.

– Alla var ju lika hungriga som vi var, men jag kände på mig att vi ändå var de som skulle överleva många andra, säger Ison. Jag har å andra sidan alltid haft en släng av storhetsvansinne. Men när folk började snacka om låten ”Skiter i”, att den var grym och det bästa spåret på ”Ordkrig” var det som bensin för mitt huvud, nu måste vi fortsätta knäcka, tänkte jag.

Tiden går fort
Det är nästan tio år sedan nu. Och de två killarna som sitter mittemot mig, med en blåbärspaj och en kaffe latte med hasselnötsmak, är inte längre 20 år. De är snart 30. Tre plattor har det blivit, plus Ep:n ”Vad E Det För Mode”. Vid årsskiftet kommer deras fjärde album ”För Evigt”, men redan nu har man kunnat höra singlarna ”Jag skrattar i dag” och ”Ikväll är vi kungar” på radion.  

I de båda singlarna kan man ana en självsäkerhet, en ”nu är vi framme” – känsla, till skillnad från äldre låtar som ”Fokuserad” och ”Haffa Haffa”. Där skymtade en hunger, de skulle upp, haffa det som var deras. Men hur är det i dag? Är Ison och Fille nöjda, har de kommit fram?

– Förut var vi hela tiden på väg mot ett mål och man kände pressen att prestera mycket mer, säger Ison. Nu känns det som att vi har skapat vår lilla plats, vi kan andas lite, slappna av och känna att i kväll är vi faktiskt kungar.

– Samtidigt finns ju glöden fortfarande där, bara att den får utlopp på andra sätt. Vi är mer bekväma nu men har inte tappat hungern helt för det, fyller Fille i. Det har ju med att bli äldre att göra, att man lugnar ner sig lite.

– Man kan jämföra det lite med en dokumentär jag såg om en boxare, säger Ison. När han var contender så tänkte han hela tiden: träna mer, träna mer! Men när han sedan blev champion sa han att skillnaden från att vara contender var att nu bar han upp sig själv på ett annat sätt, han kunde vara mer lugn i det, och att han förde sig med annan typ av swag.

Åldersnoja inom hiphopen
Gamla rockrävar är vi vana att se. De verkar få åldras med ro, ju äldre desto mer respekterade. Men för en rappare är det svårare. Att se Jay-Z mysa i soffan hos Skavlan på bästa sändningstid känns faktiskt lite ovant. Fokus i media har på senare tid handlat lika mycket om hans nya skiva som att han snart fyller 40. Varför denna fixering vid en rappares ålder?  

Fille tycker att det är trist att det verkar finnas någon form av begränsat bäst före-datum för en rappare. Efter en viss ålder väntas man sluta rappa och börja sjunga och spela med liveband, eller lägga av helt. Så känner han inte själv. Om ämnena man skriver om representerar den man är just nu, så kan man fortsätta hur länge som helst, tycker han.

– Men jag tror att man måste utmana sig själv, och göra låtar på nya sätt, inflikar Ison. Förut influerades jag mycket av hiphop. Nu får jag influenser från annan musik också. Vi skulle kunna göra fukka ur-låtar hela våra liv, men det skulle inte bli någon utmaning. Vi lär göra både en eller två fest-låtar på kommande plattan, men kanske på ett annat sätt än förut.

Under intervjun återkommer Ison och Fille flera gånger till hur mycket musiken har hjälpt dem genom livet. Den har dels tidvis försörjt dem, men även tagit dem till platser de aldrig skulle fått se, och öppnat nya dörrar . En sådan är att få arbeta inom media och film.

– Jag gillar att jobba med radio och tv och hoppas kunna göra det mer i framtiden, säger Fille. Det liknar att göra musik på många sätt. Man står på scen, måste producera, leverera och vara kreativ.    

 – Skådespeleri hade varit grymt att få testa på mer, säger Ison och skrattar. Jag har alltid drömt om att få spela i en gangsterfilm, man är ju uppvuxen med Gudfadern, Maffiabröder och så. De ska ju göra ”Snabba cash” nu, så vem vet, snart kanske det ringer på telefonen och frågar om jag ska vara med.

Kanske är det så att man förlorar sin streetcred när man inte är en fighter som slår uppåt längre, utan snarare en luttrad affärsman som sitter i tv-soffor. Eller är det kanske som Jay-Z själv sa i Skavlan, att han är den som tvingas bana vägen för åldrande framgångsrika hiphopartister, för att det aldrig har gjorts innan. Om vi får uppleva Ison och Fille 60 år gamla stå och gunga i takt på stora arenor och riva av ”Haffa Haffa” i framtiden, återstår att se.  Vi kan ju bara hoppas. Men med tanke på deras produktivitet hittills skulle det inte förvåna mig alls. 

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från