För tredje året i rad står Busta Rhymes på Berns scen. Konceptet är väl beprövat. En av hiphopens mest energiska live-artister, ett ställe som har blivit en grund för många kända rappare och en poliskår som punktmarkerar Busta och hans sidekick Spliff Star.

Rapparna börjar faktiskt med att hålla ett litet tal till den svenska polisen, där Spliff Star deklarerar att ”I don’t have no weed in my hotel room so please leave me alone”. Om han har tur så slipper han en repris av förra året då polisen besökte hans hotellrum i jakt på marijuana. Men så heter han också Spliff Star… Om denna incident gjorde deras relation till Sverige ansträngd så syns det i alla fall inte på scenen.
    De lyckas på måndagskvällen verkligen elda upp publiken med sitt intensiva och vältajmade uppträdande. Deras koordination känns mycket genomarbetad och ibland framstår de som franska mimare. Då syftar jag främst på deras charad-liknande inslag, som när Spliff med sina fingrar skruvar ned volymen på Bustas (stora) mun tills han är helt ”mutad” och endast rör läpparna till beatet. Han vill också att publiken ska fylla i orden i låten, den snabba "Your Hands Where My Eyes Can See," vilket känns lite väl optimistiskt.

När han står på scen märker man att Busta Rhymes har förändrat sig från den han var på 90-talet, då han hade dreadlocks och betedde sig som en utflippad pajas. Nu har han klippt sig och tränat upp sig till den grad att han nästan ser ut som de säkerhetsvakter som står bakom scenen. Men än är han inte en komplett bodybuilder, under den tajta tröjan kan man faktiskt skymta en ölmage. Mellan låtarna så ser han ut som stolt jätte när han vajar runt på scenen och tittar ut över publiken med ett brett leende. Han är 36 år, men han väljer flera gånger att trotsa detta faktum genom att jucka med mikrofonen, spruta champagne över publiken och räcka ut tungan mot folk. Men detta är mellan låtarna, när musiken slås på blir han alltid helt fokuserad och ger järnet.

Den enda invändning jag har är att låtarna stängs av för tidigt. Busta använder sig ofta av sådana där explosionsljud som avbryter låtarna, och de kommer ofta efter första versen. Alla vi som väntade på klassikern "Turn It Up" blir besvikna när den stängs av efter någon minut. Möjligtvis hade Busta svårt att välja mellan alla sina hits och klämde därför in en massa halva versioner. Han klipper även en av kvällens höjdpunkter, "Break Ya Neck," mitt i en vers och säger ”we don’t have to finish that song”. Jag tror inte att många i lokalen höll med. Jag anser inte heller att en spelning bör avslutas med ett tio minuter långt tal, vilket är fallet den här gången.

Även om konsertens tempo blir lite upphackat av alla dessa halva låtar så är det ändå svårt att bli besviken. Busta och Spliff Stars energi är så stark att publiken verkligen dras med i gunget och enda gången de står still är när Busta utlyser en tyst minut för fallna hiphop-hjältar. Den personliga höjdpunkten är när han börjar skrika vilt och vifta med händerna i luften i inledningen på remixen av den tunga låten "Ante Up". Då börjar man undra vilka andra rappare som egentligen kan matcha hans intensivitet på live-spelningar. Busta och Spliff Star avslutar kvällen med att säga att de kommer komma tillbaka, och det är bara att hoppas att det blir så.  

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från