Kings of Convenience är tillbaka efter fem års frånvaro. Nya plattan heter ”Declaration of Dependence” och norrmännen turnerar nu genom hela Europa med den. I helgen gjorde de ett stopp i Stockholm, och Musiceye fick en pratstund med Erlend Øye.

Jag träffar Erlend Øye och Eirik Bøe i deras hotellrum på Södermalm i Stockholm. Eirik går iväg för att göra en telefonintervju medan Erlend stannar kvar. Han har suttit på hotellrummet sedan duon anlände tidigare samma dag och förklarar att han därför jättegärna vill gå och fotograferas senare. Trots att höstluften utanför är kylig öppnar han dörrarna till den franska balkongen och blickar ut över Mariatorget. Det hänger flaggor under oss längs hotellväggen. Erlend börjar spontant förhöra mig och fotografen.
     - Kan ni alla flaggor? Få höra, säger han och lutar sig ut för att kunna peka.
När vi har gått igenom de nationers flaggor som finns på husfasaden slår vi oss ner i ett par rödbruna läderstolar. Han fortsätter på samma tema och berättar vilka länder duon har turnerat i sedan 2004 då den senaste skivan ”Riot on an Empty Street” släpptes.
     - Vi har varit i Indonesien, Rio, Mexico City, USA och så har vi varit på en Nordkalotturné. Det mesta har varit likadant, men vi konstaterade när vi kom till Sverige att vi hade högre förväntningar eftersom större städer har en mycket rikare kultur. Och kultur är mer en identitet, medan alla i mindre städer är likadana. Där är vi bara ”dagens underhållning”. Här är det mer som kultur för dig och kultur för mig, förklarar Erlend.

Er nya skiva heter ”Declaration of Dependence”, varför?

- Speciellt i Norge så har independence, självständighet, varit så himla viktigt och en så stor grej efter kriget och så. Men jag och mina vänner har kommit fram till att det var synd att unionen försvann, berättar Erlend och skrattar. Tänk vad flott det hade varit om Norge och Sverige hade varit samma land. Man hade åkt till Stockholm om man skulle till huvudstaden. Stockholm är en mycket bättre stad än Oslo.

Varför tycker du det?

- Stockholm har mer kultur än Oslo, och har varit en rik stad väldigt mycket längre. Det händer ingenting i Oslo. Norge har olja och fiske. Att vara beroende av något eller någon kan vara en bra grej helt enkelt. Att vara så jävla självständig hela tiden blir ofta bara ensamt. Självständigheten har gått lite för långt.

Eirik har tidigare sagt att ni kände att ni inte hade något val. Ni var helt enkelt tvungna att göra en ny skiva. Var det så?

- Ja. Vårt musikaliska projekt är så värdefullt för oss båda. När jag höll på med mitt soloprojekt saknade jag den fantastiska klang som uppstår när min och Eiriks röst möts. Den är väldigt speciell. Jag har fått utlopp för mina idéer på den här skivan, och jag har fått experimentera. Jag tycker att det är viktigt att vara en egenart när man gör musik, att inte låta som alla andra. Det jag är mest nöjd med på skivan är nog låten ”Second to Numb”, där både våra röster och gitarrerna sammanflätas på ett fint sätt. Musiken låter ganska mycket som förut, men den är lite som whisky. Två år gammal whisky eller sex år gammal whisky, det smakar likadant fast den senare bättre. Den här skivan är som sex år gammal whisky.

När ni gör musik. Delar ni upp det något speciellt sätt?

- Förut var det så att Eirik var den som sjöng mest, han var huvudsångare. Det var lite som att han var artisten och jag var producenten. Nu sjunger vi nästan lika mycket. Jag har, bland annat genom mina soloprojekt, blivit en bättre sångare. Men allt vi gör måste diskuteras, varenda liten grej. Vi diskuterar ofta tills den ena tröttnar.

Du har sagt att det här är ”den mest rytmiska popskivan utan trummor eller percussion”. Varför har ni valt att strunta i trummorna?

- Det finns ett syfte med det. Hörde ni musiken i hissen på väg upp hit? Den spelas ur en väldigt liten högtalare och man hör varken bas eller mellanregister. Det enda man hör är diskanten, och någon hi-hat. Såhär: tsk tsk tsk, illustrerar Erlend. Så himla irriterande. Eller om man sitter på ett café och de spelar sådan där loungedisco-musik, och det enda man hör är samma tsk tsk tsk.
     - Det är så lätt att bara lägga trummor på en låt och säga ja, nu låter det fett. Man måste ha självdisciplin för att göra musik utan trummor och ändå få fram en rytm. Jag tror inte något annat band har så mycket självdisciplin som vi har. Vår musik ska man kunna lyssna på i en liten högtalare också. Jag tror att många caféägare kommer höra av sig till oss nu och vilja spela vår musik, säger Erlend och skrattar högt.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från