"Ich bin ein Berliner". President Kennedys klassiska ord till Berlinborna under sitt besök i staden 1963. När jag synar Stockholms klubbliv önskar jag att jag också var en "Berliner". För den svenska Dj-kulturen känns lika spännande som en solkig etta i Bandhagen, när man jämför med den Strandvägslya som får symbolisera Berlin.

Idag sitter jag i Stockholm. Sveriges huvudstad. Det är onsdag. Om jag skulle få för mig att gå ut och dansa ikväll blir jag förmodligen besviken. På Södermalm spelas det skivor, men bakom båset står en avdankad Peter Jihde-variant och bränner vax. Jag vänder mig till Stureplan i stället, för att där finna någon nittonårig uppkomling som knappt kan stava till DeeJay. Åker jag norrut hamnar jag på Fridhemsplan där karaoken dominerar lokalerna. Jag tar motvilligt tunnelbanan hem. 

I våras träffade jag de svenska electrokungarna Johan T. Karlsson och Andreas Tilliander i Berlin. Vi kom in på ämnet Dj-set. Det talades om bloggdrottningar hit och medieprofiler dit, som tar artisternas önskvärt självklara plats. Har du någon gång nämnt ordet musik i en text har du automatiskt kvalificerat dig som Dj. Dessa två skorrande skåningar har bott i Stockholm ett antal år. Trots detta har de skymtats pinsamt få gånger bakom ett Dj-bås i Stockholm. Artister som Tilliander och Karlsson står stampandes i ren frustration. Varför tar vi inte till vara på det vi har?

2.35:1 på Berns frångår ibland den rådande hierarkin och bjuder in, som på fredag, briljanta akter som 2 Many Dj's. Debaser och Strand låter då och då band som Those Dancing Days och Shout out Louds välja indiehits. Men lågkonjukturen på dansmusik kvarstår. Ett enda helgjutet Dj-set i månaden är ett kvitto på ett svältfött utbud.

Så jag säger "Ich möchte ein Berliner werden". I den tyska huvudstaden råder det ett helt annat klimat när det kommer till klubbmusik. Varje kväll finns det ett stort utbud av nattklubbar som bjuder på etablerade artister bakom skivspelarna. Våra svenska artister reser dit var och varannan vecka för ett klubbgig, i stället för att förgylla kvällen för hemlandets publik.

Den rådande situationen i Sverige är inte artisternas fel. Det är inte de som tackar nej för att i stället ta flyget söderut. Måhända att Laroys publik inte är intresserade av vad som kommer ur högtalarna, men Stockholms nattliv spänner över ett större område än Stureplan. Raden av lokaler som skulle kunna hysa ett LCD Soundsystem eller Fischerspooner är lång. Det är dags för arrangörerna att sluta stirra sig blinda på det luftslott som byggs kring kreddiga människor och, i brist på ordval, mediahoror. Visst handlar det delvis om en budget. Men i längden tror jag alla parter tjänar på artisternas övertag.

Låt Stockholm bli Weltklasse, inte Fliegenklasse.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från