Fester, hemlängtan och färgsprakande tankar. Det skotska indierock-bandet 1990s turnerar med den senaste skivan ”Kicks”. Snuviga men vid gott mod förbereder de sig i en av logerna.
     - Jag är säker på att jag har svininfluensan, men det stör mig inte det minsta. Lika bra att få den nu när den fortfarande är tämligen ofarlig, säger sångaren Jackie Mckeown.

Den röda fondväggen sticker ut i de annars svarta lokalerna kring Södra Teaterns scen Kägelbanan. Kan ett band ha en färg? 1990s frontman Jackie Mckeown sträcker upp händerna i luften och berättar att han faktiskt minns musik i färg. Bandets senaste album ”Kicks” beskriver han som rött med inslag av ljusblått. Röd är en färg som även andra verkar förknippa med bandet. Kanske är det sångerna om flickor och kärlek, poprock-soundet och scenenergin som gör det. Speciellt en bild fastnar på näthinnan. Det är en bild tagen i en helt röd miljö, där bandets alla medlemmar dessutom har röda kläder på sig.

- Ja, oj. Den där är tagen efter att vi hade varit insnöade i en lägenhet i Glasgow. I flera dagar pågick en fest med massor av droger och alkohol. Vi ser inte kloka ut, men bilderna är grymma.

Det är den näst sista dagen på touren och skottarna ser ut att längta efter sängen. Det finns en gräns för hur mycket festande man klarar av. Jackie McKeown kryper upp i stolen och blir till en liten pojke. Knäna åker upp till hakan och han låter de smala armarna hålla benen på plats. Under turnerandet är det hårt festande som gäller. När bandmedlemmarna väl blir lediga försvinner all hunger efter sömnlösa nätter och stora ansamlingar av människor.
     Sångaren längtar efter att få umgås med sin flickvän, titta på film och äta chips. Dino Bardot och Michael McGaughrin vill åka på semester. Bardot känner redan den grekiska sanden mellan tårna. Semestern kommer dock inte att hålla i sig särskilt länge, redan i november är det dags för turné igen. 1990s ska tillsammans med landsmannen Edwyn Collins förgylla höstmörkret för invånarna i norra Skottland, och möjligen några andra utvalda platser.

Bandets framgångar kom snabbt. Efter bara sex spelningar blev de signade av skivbolaget Rough Trade. 2007 kom det första albumet, ”Cookies”. ”Kicks”, album nummer två, släpptes i våras och sedan dess har det varit mer eller mindre hektiskt. När musik är ens levebröd och all vaken tid går åt till att skapa, framföra och fundera kring musik, hur ställer man sig då till nedladdning och det egna lyssnandet? Jackie Mckeown, Dino Bardot och Michael McGaughrin är alla uppväxta med musik i hemmet och säger sig aldrig tröttna på att söka efter udda plattor och nya talanger. Alla tre laddar ner, men har på samma gång dåligt samvete. De vet hur nedladdningen påverkar banden.

- Visst gör nedladdning livet till ett helvete och att det nästan är omöjligt att leva på musiken. Men vi kan ju inte tycka att världen har något slags försörjningsansvar för oss. Vi laddar ner. Framför allt sådant som vi inte skulle ha köpt på skiva ändå. 

De pojkaktiga männen ser något förlägna ut. De är väl medvetna om de ekonomiska problem som band kan drabbas av, men å andra sidan har nedladdningen lett till att de har hittat massor av ny musik som de aldrig skulle ha hittat annars. Vilket i sin tur betyder att många små osynliga band kan få en stund i rampljuset och till slut eventuellt bli signade. Jackie McKeown stillar dessutom sitt dåliga samvete genom sin tro på att det snart kommer en lösning som ingen någonsin kunnat föreställa sig. En lösning som kommer att ge alla det de behöver. Gratis musik till de som är ute efter det, och pengar till artisterna. Han har funderat mycket kring hur en sådan lösning skulle kunna se ut, men har hittills inte kommit på något tillräckligt bra. Men någon kommer att hitta den. Det gäller bara att ha tålamod. 

Recensenter världen över har kategoriserat ”Kicks” som det gladare albumet av de två, något som bandet själva inte alls förstår. Visserligen finns det ett större antal kärlekssånger på "Kicks", men i övrigt tycker de själva att det egentligen är ett allvarligare album.

- Möjligen har det att göra med hur själva inspelningen gick till. Det var inte den gladaste perioden i våra liv. Det är svårt att spela glada energiska sånger när man är på dåligt humör.

Producenten och forne Suede-medlemmen Bernard Butler nämns, men med nervösa handvridningar och skrattanfall, det blir knappast ingående. Det florerar rykten på internet om problem i studion och om samarbetssvårigheter, men 1990s ser ärligt talat ut att vara trötta på samtalsämnet. I stället påpekar sångaren hur glada skottar är, och att det var det som räddade bandet och gjorde det möjligt att fullfölja inspelningen.
     Jackie McKeown, Dino Bardot och Michael McGaughrin trängs på den lilla skinnklädda bänken framför den röda väggen. Mellan snytningar och armväckshostningar skrattar de och flamsar. Därmed fullgör de bilden av sig själva som glada skottar. Och nog är röd färgen som beskriver dem bäst. 

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från