Lyssna på musik. Själv, i grupp eller inte alls. Dela med sig, pracka på...lära känna nytt. Tusen mail om den bästa Youtubelänken. Skakigt liveframträdande från Nairobi. Aldrig har det varit så lätt att hitta ny musik som nu. Den attackerar oss från alla vinklar, hela tiden. Beslutsamt och kraftfullt. Det är inte längre vi som hittar musiken, det är den som hittar oss.

Jag har bara bott i Stockholm ett år. Är förälskad, förvirrad och förflyttad. Utbudet av musik är närmast bombastiskt, men jag har ännu inte hittat mitt stockholmska ledmotiv. Varje gång man kommer till en ny stad behövs ett sådant. Det kanske inte är något man söker, längtar efter eller ens tänker på när man är mitt uppe i livet. Men när man ser tillbaka på händelser kan man nästan alltid finna det, som ett skimmer av valfri favoritfärg över minnena. Ibland är det inte ens en bit man vanligtvis skulle tycka om, eller ens känna till. Kanske är det just därför den skimrar och drar fram minnena. För att den sticker ut. Mitt senaste stadsledmotiv var The Duke Spirits ”Send a Little Love Token”. Det tillhör Aten. Jag har försökt att överföra låten till Stockholm, men det är som att föra två pluspoler mot varandra. Omöjligt. Det går inte. Det är för lite melankoli för mörka norden.

Antagligen är jag inte ensam om att jaga ledmotiv. Det får mig att fundera över vad det är med platser som framkallar denna längtan efter ett helt koncept. Handlingen, medspelarna och ledmotivet. Känslan av att spela huvudrollen i en riktigt bra film. Att strutta fram längs gatan och känna hur hela världen kretsar kring en. Jodå, hybris kallar vissa det. Jag kallar det oemotståndligt.

I filmvärlden är ledmotiv en självklarhet. Ta Pulp Fiction. Inte nog med att det är en fantastisk film, den har också fått stora delar av världen att åter lära känna äldre musik som för många var bortglömd sedan länge. Som "Misirlou", av okänt grekiskt ursprung, eller "Son of a Preacher Man" med Dusty Springfield. Musik som är starkt förknippad med just Pulp Fiction, men som skapades flera decennier tidigare. Nu kommer de för evigt bli ihågkomna som ledmotiv.

Att använda musik för att förstärka scener, verkligheten eller minnen är således vanligt. Och om det får en att känna sig som en filmstjärna för en stund, kan det då vara annat än bra? På med stassen, hörlurarna och bästa skorna. Det är dags för röda mattan.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från