Jag har alltid haft svårt för omotiverade pretentioner, och jag tror inte att det finns något som är mer pretentiöst än detta. Narcissus av bandet Pacific!, som utgörs av Daniel Högberg och Björn Synneby, är en vågad satsning som tyvärr inte går hem.

Konserten är en crossover där dansare gestaltar den vackre Narcissus öde till tonerna av bandets nyskrivna material.
     Det är glest i publiken och jag vet inte om det beror på ett bristande intresse för den här sortens uppträdanden, eller om det bara är så att Pacific! inte har lyckats marknadsföra sitt projekt ordentligt.
     Under föreställningens gång går jag igenom flera olika stadier. Det första är tristess. På scenen står tre dansare i konstiga svarta kläder med puffar, som börjar sprattla med armar och ben utan att man riktigt hinner förstå vad det är som händer. De är totalt osynkade, men jag anar efter en stund att det är meningen att det ska vara så. 

Ungefär när fjärde låten inleds och Sarah Assbring smyger sig ut på scenen från körplatsen i bakgrunden, börjar jag mjukna. Musiken är riktigt, riktigt bra och inte alls vad man förväntar sig av Pacific! egentligen. Sarah, kanske mer känd som El Perro Del Mar, rör sig långsamt omkring på scenen och en av dansarna krälar runt hennes fötter.
     En kille i publiken påpekar att det låter lite som Kate Bush och det är faktiskt en klockren beskrivning. Sarah trollbinder publiken.  

Det sista stadiet är ilska och jag får motstå impulsen att gå upp på scenen och sparka bort allt onödigt. Det onödiga är i det här fallet framför allt dansarna och deras fula dräkter.
     Det hade varit så bra utan hela Narcissus-grejen, om musiken hade fått tala för sig själv. Tung bas, melodisk sång och en hel drös av andra spännande ljud skulle utan problem fånga publiken på egen hand. Det som Pacific! byggt upp runt omkring med berättelse, dansare och ljus, känns egentligen bara som en nervös rökridå som lagts ut på grund av att man tvivlat på den egna förmågan.

Pacific! har gjort saker och ting onödigt komplicerade. Våren 2010 släpps Narcissus i albumform. Jag längtar till den dagen jag kan gå hem och lyssna på musiken på högsta volym och slippa den pretentiösa kostymen.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från