När det hypade och hemliga Sincerely Yours-bandet JJ spelar på Landet i Stockholm är det så mycket folk att de flesta inte ser någonting alls utav spelningen. JJ:s ljuva och vackra pop borde ha fått framföras under bättre förutsättningar. Trots detta är det en känslofylld konsert, med alldeles för lite luft.

Det tar stopp redan innan jag kommer in i lokalen på Landet. Det är otroligt fullpackat med folk, till och med i trappan på väg upp till övervåningen där spelningen ska hållas. Syre är en bristvara och folk går in på toaletten, ”för där är det ett lufthål så att man kan andas”. Jag tänker att det hela inte kommer att sluta bra. Bredvid mig står en lika besvärad Fredrik Strage, som antagligen tänker samma sak om trängseln. Och det är fortfarande en otroligt lång kö utanför som också vill se JJ.

Det här med att se JJ känns väldigt hypat. Främst eftersom ingen har sett hur de ser ut, eller vet vilka det är som är med i bandet. Det ironiska är att ingen blir klokare på det denna kväll heller. Stället är så fullt att den större delen av publiken inte ser något av den pyttelilla scen som JJ ska stå på. En del har klättrat upp på bord och stolar för att kunna se något. Alla vill höra bandets söta och smått pårökta musik.

Stämningen innan JJ går på är extatisk. Folk ropar efter dem och jag hör någon skämta: ”Gå upp på scenen och säg att det är du som är JJ, ingen vet ju ändå vem det är!”.

När JJ äntligen äntrar scenen, någon halvtimme för sent, är jublet enormt. En blond tjej, Elin, sjunger. Och en kille med en dator står bredvid. Musiken spelas inte live, vilket inte är överraskande men tråkigt. Jag hade faktiskt väntat mig instrument på scenen, men allt jag fick var en tamburin som hålls av killen vid datorn. Tyvärr är ljudet så dåligt att Elins sång ofta överröstas av publiken. När de kickar igång låten som bygger på en sampling av Lil’ Waynes monsterhit Lollipop, gungar golvet och hela publiken vrålar med. Samma sak när de spelar From Africa to Malagá, bandets andrasingel. Det blir en klockren allsång och stämningen är hög.

En stor skärm visar olika småfilmer bakom bandet hela tiden, bland annat en lång sekvens på människor som spelar hästpolo och en svartvit film där sångerskan sitter och rullar en fet joint. Det känns ganska typiskt ett Sincerely Yours-band (etiketten som startats av killarna i The Tough Alliance). Lite creddigt och konstigt. Det där med hästpolon är för mig en gåta, men kanske är det någon som fattar referensen.

Under spelningens gång hör jag folk som är förvirrade, eftersom fler människor plötsligt står på scenen och dansar. Är de också med i bandet? Det är en tjej som sjunger, nej en kille! Nej, det är flera killar. Så håller det på. Bandet har verkligen lyckats bibehålla mystiken. En del tror att de med flit inte ger intervjuer eller ställer upp på bild. Andra hävdar att de bara inte vill marknadsföra sig och vara en del av mediecirkusen.

Det tråkiga med spelningen är att mycket av upplevelsen för oss som står långt bak dämpas när det är så trångt och det inte går att se något. JJ gör väldigt bra musik, och som av publiken att döma uppskattas av många, trots att de legat lågt med promotion.
     Dessutom gör också ljudet sin del för att förstöra då det bitvis är så dåligt att Elins röst inte hörs alls och hon desperat får be om medhörning i monitorerna. Musiken är stark men sången alldeles för svag. Den otroligt vackra och ljuvliga popmusiken som JJ gör skulle ha gjort sig mycket bättre i antingen en tre gånger så stor lokal, eller inför en publik som är tre gånger så liten som den ikväll. När vi äntligen kommer ut ur den svettiga lokalen efter spelningens slut känns det som en lättnad, vilket är tråkigt eftersom JJ förtjänar bättre förutsättningar när de spelar.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från