Jason Newman, mer känd som Brother Ali, är en småbarnsfar från norra delen av Minneapolis. Hans röda ögon och ljusa pigment tål inte alltför stark sol, vilket blir extra påtagligt när han ber om att inte behöva sitta framför det stora fönstret i pressrummet på Scandic Malmen där vår intervju görs.   
     - Det är solen du vet, den gör ont i ögonen, förklarar han med sin lugna men bestämda röst.

Om han hade varit ett djur, skulle han ha varit en elefant. Han är av något som snarast skulle kunna beskrivas som majestätisk storlek. Hela hans aura projicerar andakt och respekt. Allt är lugnt runt honom och att han plötsligt skulle bryta ut i ett hysteriskt skrattanfall känns lika avlägset som ... ja, you name it.    
     Men det finns mer. Bakom den lugna rösten, det go’a utseendet - som för tankarna till en mysig farbror med rund mage och stressfri vardag - och det pigmentfattiga ansiktet döljer sig en man som vid femton års ålder konverterade till Islam i hopp om att finna inre frid. En man som kanske just på grund av sitt annorlunda utseende, alltid behövt prestera lite bättre och lite vassare än andra för att få folks uppmärksamhet och respekt. Under den slitna Adidasjumpsuiten finns Rhymesayers egna Brother Ali. 

Minneapolis-rapparen har slutat be om ursäkt. Det faktum att han i sina texter tar ställning till ämnen som på hemmaplan är föremål för politisk debatt, har fått sponsorer att hoppa av och turnéer att ställas in.
    Brother Alis förra album ”The Undisputed Truth” satte artisten på kartan. Huvudspåren ”Uncle Sam Goddamn”, ”Truth Is” och ”Letter From The Government” bad inte om uppmärksamhet. De krävde den. Det var låtar som spottade den rådande samhällsordningen i ansiktet, som ifrågasatte situationen i Irak och som retade gallfeber på kritiker. Det var ett album som förutom sin självutnämnda profetiska titel, även gav Brother Ali ett rykte om att vara något av en hård och aggressivt medveten sångfågel i den amerikanska independentsvängen.

Höga förväntningar på nya albumet
För det är just i independentträsket som han har befunnit sig. Ofta i skuggan av gruppen Atmosphere som har haft Brother Ali som sidekick på ett stort antal turnéer. Det är även Atmospheres DJ/Producent Ant som har stått bakom flertalet av Brother Alis tidigare släpp, såväl som alla beats på det kommande fjärde fullängdsalbumet.
     Förväntningarna har varit höga och frågorna många. Brother Ali är en rappare som främst använder sig av storytelling och som nästan alltid utgår från sig själv, hur personligt det än blir. Är detta hans signum? Eller är det politiska det centrala i hans musik? Vem är det egentligen som står i fokus nu när hans fjärde album släpps? 

    - Man får tänka på hur jag fungerar och hur jag jobbar, och dessutom vad jag borde fokusera på. På ”Shadows on the Sun”, ”Champion EP” och ”The Undisputed Truth” höll jag på att utveckla ett sätt att berätta min historia på. Det blev ett mer personligt sätt att skriva låtar om mig själv, och det bästa med det var ju att folk som inte direkt delade mina erfarenheter, kunde känna igen sig i vad jag sa och kände dessutom att jag talade om dem. Det gällde allt från det att jag är albino och muslim, till att jag var ensamstående, hemlös pappa som dessutom rappar. Inget av det är särskilt vanligt, och inget av det jag beskrev gick hand i hand med hur de som lyssnade egentligen var. Däremot, själva sättet det berättades på, gjorde att folk kände att jag även talade om dem. Jag har lärt mig hur jag ska berätta min historia. Jag kan den grejen nu. Tanken med det här albumet är att ta ytterligare ett steg och göra något annorlunda. Jag vill fortfarande berätta en historia, men nu handlar om den relation jag har till folk omkring mig. USA är idag väldigt segregerat vad gäller pengar, religion, hudfärg, vilken del av stan du kommer från eller vilken del av landet du bor i. Det jag ville göra var att berätta olika människors historia på samma personliga sätt som jag brukar berätta om mig själv.

Folket i huvudrollen
”Us” handlar om kärlek. Människor emellan. Nationaliteter emellan. Identiteter emellan. Det är ett nytt sätt att se på ett gammalt problem. Här är det alltså inte längre artister, utan folket som har huvudrollen. Det är inte svårt att känna igen den röda tråden från albumet som släpptes 2007. Det är inte lätt att bräcka ”The Undisputed Truth” och det verkar dessutom finnas ett stigma kring orden ”conscious rapper”. Ingen vill kännas vid den benämningen. Kanske är det så att själva kategoriseringen känns alldeles för generell. Kanske är begreppet utdaterat. Kanske osar det alldeles för mycket Talib Kweli om det hela när man strävar efter originalitet. Frågan är dock hur Brother Ali kan hävda att han är annat än ”medveten” i ordets fulla betydelse, när hans musikaliska historia innehåller politiskt laddade låtar samtidigt som det nya albumet till stor del handlar om samhällsrelaterade problem såsom homofobi, spåren av det amerikanska slaveriet, rasism, våldtäkt, med mera. Låtar som ifrågasätter dagens konsumtionssamhälle och kritiserar allt ifrån den amerikanska utrikespolitiken till förhållandet människor har till varandra. 

     - Jag tror att maktstrukturen och makteliten världen över alltid kommer att göra som den vill, så länge folket låter det vara så. Det är något de vet om och därför har de varit väldigt strategiska och framgångsrika när det kommer till att dela upp och splittra människor så att vi inte arbetar tillsammans för samma mål och så att vi ska tro att vi inte har delade intressen. Vi tror att vi måste slåss mot varandra för att komma fram, och även om vi kommer fram så är vi fortfarande slavar i händerna på eliten. Jag vill inte säga att det jag gör är politiskt. Det känns gammalt. Det handlar inte om politik och att stifta nya lagar. Jag tror att vi måste gå ihop och koncentrera oss på vår gemensamma smärta, vår gemensamma glädje och vår gemensamma kamp. Vi måste förstå att vi alla är lika, och det är där den stora politiska meningen ligger. Det är där början är och inget kommer bli bättre tills vi inser att det är så det egentligen ligger till.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från