”I love rap music, but I’m tired of defending it”. Som Obamaförespråkande (vad är en krönika 2009 utan att nämna Obama?) stjärnkomikern Chris Rock en gång sa. Han är ett geni när det kommer till igenkänningshumor. För precis så känner jag. Jag och miljontals andra. Alla rapentusiaster, inklusive yours truly, har någon gång blivit tvungen att förklara för någon Håkan Hellström-tös varför man gillar rapmusik och vad det är som är så underbart med det. Det är ett tufft jobb, det där. Näst intill omöjligt i vissa fall. Vissa textrader går inte att försvara. Andra rader går inte ens att förklara.
     Men vad är det då med denna genre som vi finner så tilltalande? Svaret är enkelt. Musiken. That’s it. Musiken. Instrumenten. Basen. Soundet. Beatet. Melodin. Flytet i rappen. Det vi söker är bara något att dansa till. Skaka skallen till. Och ibland åka bil, veva ned fönster och hänga ut med armbågen till. Varför göra musik till mer än vad det är? 

Hiphop-musik är inget man ska relatera till. Inte alltid i alla fall. Fördomarna om att artister inom genren endast rappar om våld, sex, pengar, bilar, vapen och ho… prostituerade stämmer inte till fullo. Men jag förstår kritiken ändå. Det förekommer ändå rätt så ofta. I dessa fall kan jag ju givetvis inte relatera. Men det behöver inte betyda att låten suger. De räcker nästan med att låten har en tung bas så har den förtjänat en plats i mitt iTunes-bibliotek.

Om man ska döma en person genom att ställa fem frågor, vilka frågor skulle man ställa då? Jag tror att en av dessa fem frågor skulle röra sig om personens musiksmak. Jag drar denna slutsats av erfarenhet. Frågan om musiksmak dyker i alla fall upp rätt så tidigt i en relation. Varje gång jag säger att jag lyssnar på hiphop märker jag hur personen blir tyst i ett par långa sekunder. Dessa sekunder behöver personen för att döma mig. Det syns. Jag ser hur personen alldeles för sig själv ifrågasätter mitt intellekt. 
     Det är i det ögonblicket som jag känner att jag måste förklara mig. Och försvara rapmusiken. Vilket som sagt inte alltid är så lätt. Särskilt inte när personen hela tiden väntar på att jag ska bryta så att jag kan bekräfta dennes fördomar.

Ibland funderar jag på om jag fortfarande kommer att lyssna på hiphop när jag är 50. Eller kommer jag lära mig att hata rap med åldern precis som jag kommer att lära mig att älska whisky? Jag har svårt att se det. Något jag däremot kan se är att jag som 50-årig gubbe glider i bilen, hänger med armbågen utanför fönster och på ett stolt vis pumpar en fet hiphop-låt. Det är jag om 30 år. Jag och miljontals andra.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från