1989. Nirvana skivdebuterar, Berlinmuren faller, The Simpsons börjar sändas och Jessica Lea Mayfield föds. Den späda tjugoåringen från staden Kent i Ohio har redan övertygat kritikerna med sitt tungsinta vemod.
    Debutalbumet ”With Blasphemy So Heartfelt” gav henne en välförtjänt hedersplats inom den singer/songwriter-tradition där stilla gitarrplockande trängs med influenser från country-, folk- och rockmusik, någonstans bredvid PJ Harvey, Neko Case eller mer sentida Laura Marling. 

En recensent på Göteborgs Posten skrev att Jessica Lea Mayfield förmedlar en känsla av att livet farit hårt fram med henne. Det enda som tyder på det är de små ärren som anas på hennes vänsterarm. När hon upptäcker att jag tittar skyler hon dem diskret med högerhanden. 
     Vi sitter i en hotellobby i centrala Göteborg. Jessica Lea Mayfield ger ett sympatiskt men kluvet intryck. Hon är både blyg och pratglad, vuxen och ungdomlig på en och samma gång. Men hur mogen man än upplevs som ung artist, så är låg ålder ofta en uppförsbacke i den skoningslösa musikbranschen. Det har Jessica Lea Mayfield fått uppleva. 
     - Det är få yngre än mig som har lika mycket erfarenhet av artisteri som jag har. Därför jobbar jag mest med äldre människor och då kan det bli så att de inte respekterar mig eller att de inte lyssnar på mig för att de tycker att jag bara är ett barn.  

Ingen novis
Åldern gör det lätt att missta henne för att vara en novis, en nykomling som precis fått sina musikdrömmar uppfyllda. I själva verket är hon en veteran. Redan som åttaåring fick hon turnera med familjens bluegrass-band One Way Rider, även om det krävdes en del övertalning.
     - Jag bönade och bad om att få spela med dem och när de övade brukade jag smyga in för att försöka ta över min brors eller min mammas körstämma. Till slut sa de okej, så jag turnerade och sjöng med dem tills jag var elva eller tolv år gammal. Då lärde jag mig spela gitarr och började skriva egna låtar. 
     Hon sneglar varsamt ut genom skyltfönstret. Det är lunchtid och stressade människor stormar fram längs avenyn. Även i hotellobbyn är det full aktivitet. Småprat, barnskrik och ljudet av bestick som slår mot porslin hotar ständigt att överrösta hennes sköra stämma. 

Jessica Lea Mayfields turnéschema är fullspäckat. Varje vecka ser hon ut över nya stadskonturer genom nya hotellfönster. Trots att hon har turnerat hela sitt liv och älskar livet på vägarna, börjar hon känna en längtan efter att slå sig till ro.
     – Det är spännande att se alla platser och få göra alla spelningar, men någon gång kommer det bli skönt att etablera ett liv utanför vägarna, säger hon, gnuggar sig i ögonen och berättar vidare att hon nyligen köpte ett hus i sin hemstad. En kvarts gångfärd från det huset tar henne hem till vännen Dan Auerbach, sångare och gitarrist i bandet The Black Keys. Dan Auerbach och Jessica Lea Mayfield träffades när hon var femton år gammal. De började umgås och spela in låtar tillsammans, låtar som några år senare blev hennes debutalbum

Självupplevda historier
Var och varannan recension av den skivan lägger fokus på samma sak, nämligen hur någon som är så ung kan skriva texter som riktigt dryper av livserfarenhet. Men egentligen speglar den mitt första intryck av Jessica Lea Mayfield. Ungdomlig i sitt tema om krossade hjärtan och sin naiva syn på kärlek, men vuxen i sin klarsynthet och i det eftertänksamma sätt på vilket historierna berättas. För det är just historier det handlar om, självupplevda sådana.
     - Att skriva låttexter är mitt personliga sätt att komma över svåra händelser. När jag är upprörd sitter jag hemma i mörkret och skriver en låt om hur ledsen jag är. När jag är glad gör jag någonting annat, något roligt. Att skriva är ett sätt att hålla vemodet borta. Om jag alltid vore glad skulle jag inte kunna skriva några låtar alls, säger hon och ler varmt.
     Hon rättar till det svarta linnet och berättar att en ny skiva är på väg. Nästan alla låtar är färdigskrivna, så det handlar bara om att hon och Dan Auerbach måste lyckas hitta en tid i studion som passar båda parter.
     - Vi bor femton minuter ifrån varandra men är aldrig hemma samtidigt. Om vi bara hade varit det i två veckor så hade det nya albumet varit klart vid det här laget.

Inom indiemusiken finns det ofta en ohälsosam rädsla för att bli stämplad som sellout. Vad som gör att man får dras med det epitetet är oklart, men ofta handlar det om att sälja sin musik till något storföretag, eller medvetet anpassa sig för att sälja fler skivor. Jessica Lea Mayfields låtar har varit med i TV-serier som CSI och Gossip Girl. Hon har en ganska obekymrad inställning till hela fenomenet. 
     - Jag minns att jag funderade på vad människor skulle tycka när jag fick förfrågan från CSI. Men egentligen är det väldigt orättvist av de som gillar min musik att kritisera mig för att jag går med på sådana saker. Hur förväntar de sig att jag ska kunna komma till deras stad och spela om jag inte har några pengar? I tider där album säljer allt sämre kan det här vara det enda sättet. 
     Hon sträcker ut båda armarna och vrider om händerna så att det knakar i handlederna. Sedan sätter hon sig till rätta i den rymliga fåtöljen innan hon fortsätter. 
     - Men Gossip Girl, en serie om rika ungdomar i High School, alltså jag vet inte. Jag såg ett avsnitt och kände ganska snabbt att jag inte kunde relatera till den, säger hon och skrattar.  
     Sellout eller inte. Jessica Lea Mayfield kommer fortsätta erbjuda tröst för ungdomar med krossade hjärtan och beröra långt fler än slavar under amerikanska tonårsserier.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från