Så var cirkusen igång igen, Idol – den ambulerande freakshowen. Underhållning, framför behållning. Ständigt ifrågasatta, gamla goda Idol. Medelmåttorna gallras ut och de som blir kvar för beskådan tillhör antingen det översta eller det nedersta skiktet av Sveriges tonåriga befolkning. Eller, så är tanken. Ett citat av Laila Bagge från aftonbladet.se: ”Jag tror inte Madonna skulle klara det om hon sökte”. Nej, hon är väl lite för gammal för tv förmodar jag. Nog om ålder.

Programmets största fail är att deltagarna tävlar om att vara lite bra på allt, men inte om att vara bra på det som de är bäst på. Hänger du med? Artister i verkliga livet behöver inte kunna mer än en sak, om de gör den riktigt bra. Har du hört Howlin’ Pelle sjunga rent? Det är inte därför han är känd. Att bli bäst på allt lyckas man inte med innan man är tjugo. Tro mig, jag försökte.
     Juryn vill uttryckligen ha någon som har ”det”. Problemet, som jag ser det, är att ”det” försvinner efter halva säsongen av alla makeovers, tandblekningar och inövade leenden som tvingas på deltagarna. En kvalificerad trendanalys helt utan belägg av undertecknad, säger att Idol var kanon i den plastiga högkonjunkturen vi befann oss i när programmet först kom till Sverige – i tider när till och med Milli Vanilli hade kunnat återuppstå utan att skämmas. Men idag vill vi ha den riktiga varan. Nu när skivbolagsjättarna faller som furor och indiescenen flyttar upp på Skansen krävs nya grepp. Bort från Globen, in i en svettig klubb, upp med volymen och fram med breakbeatsen.

Det enda bra som har kommit ur programmet är han Lars Eriksson i förra säsongen. Oh vilken ljuv ironi att den första deltagaren som faktiskt uppträder som en rockstjärna - i stället för att dansa koreograferaddans och hålla för örat när han wailar - blir sågad till flis av juryn. 
     Som musikaliskt fenomen är Idol lika tjusigt som en illa dresserad flodhäst i manegen. Som tv-underhållning: en bländande vacker trapetsartist utan skyddsnät. För det är ju rätt kul att kolla på i början. Men akrobater blir lätt tråkiga efter en stund. Och speciellt den här akrobaten vill man helst se tappa taget om trapetsen och falla ned och dö.

1. Dreams av Fleetwood Mac
   Fleetwood Mac blev en supergrupp när paret och softrockduon Stevie Nicks och Lindsey Buckingham kom med i bandet, Dreams är dessutom en av världens bästa låtar
2. Helpless av Crosby, Stills, Nash and Young
   Tillsammans en våt folkrocksdröm som gjorde alldeles för få skivor när det begav sig, Helpless är en grym Neil Younglåt
3. Handle With Care av Traveling Wilburys
   Den uppenbara klassikern i sammanhanget som fick Grymlings att bildas kan tänkas, dock alltjämt en vansinnigt bra låt
4. Badge av Cream
   Oss veterligen den första grupp som i rocksammanhang fick epitetet supergrupp, och låten är kanske Creams bästa poplåt mellan alla bluestolvor
5. FC vs Dynasty av Brothers Of End
   Har förälskat oss i detta svenska band med Cardiganstrummisar och Marit Bergmanbasister, och de har gjort en djäkla bra och jämn skiva som det är svårt att välja toppar från